vardagmedbarnmedepilepsi

Så var det dags igen... När jag sitter i värsta rusningstrafiken på väg till Frölunda för att lämna killarna så får jag samtal från Christian. Linn krampar igen, han har gett stesolid och larmat ambulans. Jag skakar och blir aldeles iskall i kroppen när han förklarar hur det börjar och är...

Jag ringer direkt Mia för att se om Anders är hemma och kan springa ut och möta upp ambulans, det är han inte... Kommer på att jag sett grannen Chanette komma hem tidigare så jag ringer henne och hon springer ner till Christian.

Allt går bra och Linn krampar fortfarande lite när ambulansen kommer, blir sedan medvetslös några minuter. Efter en stund kvicknar hon till och Christian känner att han kanske inte behöver åka med, men abulanspersonalen insisterar på att de ska åka då hon har krampat mer än 15 minuter.

För oss är 15 minuter ingenting.. Men jag har all förståelse för dem då de faktiskt bara gör sitt jobb.

Jag släpper av killarna, som naturligtsvis blev rädda, och åker och möter upp ambulansen på akutintaget. Jag är iskall och skakar men har ändå full fokus på körningen. Jag vet att hon är i goda händer <3

Vi anländer samtidigt och jag ser lilla Linn titta upp ur ambulansen. Mitt underbara lilla hjärta! Bästa underbaraste kramen blev det. Sedvanlig kontroll görs men vi lämnar sjukhuset ganska snabbt då de vet att vi har full koll!

Funderar på om Tove kan skriva ett intyg om att vi inte alltid måste följa med ambulansen så länge hon har kvicknat till, att man kan ta en pox på henne och kolla hennes allmäntillstånd hemma?!

Anfallet då: Linn skulle äta mat. När Christian ska mata henne drar hon sitt huvud åt höger. Första tanken var att "är du inte hungerig?" Sedan får hon maten i munnen men drar huvudet åt höger igen och börjar krampa i mun och ögon. Då var det bara att (plocka ur maten ur munnen) ge stesolid och larma. Kramperna höll sig till ansiktet så det var inte så stort som det senaste.

Kanske höjningen av Topimaxen lindrade kraften i anfallet? Hade ju trott på en lugn period...

Nu sitter mitt lilla hjärta här bredvid mig med sin napp och snutte, medans jag skriver. "Du är så stark mitt lilla hjärta och tillsammans så ska vi vinna över epilepsin"

Vill verkligen tacka mina vänner  och famil som bara släpper allt och hjälper oss när vi behöver dem!

Att ha ett barn med en svårbemästrad Epilepsi är som att gå på en nattsvart is. Man vet att den brister, bara inte när..... Idag brast den <3