Nya tag
Idag är en ny dag och allt känns mycket lättare. Ibland räcker det att bara ösa ur sig hur man känner, och kanske man fortfarande känner samma men det är lättare för man har uttryckt sig... Vad vet jag? Det fungerar på mig i alla fall!
Linn tar fler och fler steg nu. Hon hittar balansen mer och mer och litar mer och mer på sig själv. Hon kan nu gå 4-6 steg innan hon sätter sig för att krypa :) Lilla söta hjärtegrynet!!
Hampus väntar ivrigt på sin stationära dator som vi beställde för en vecka sedan och som han har sparat ihop till helt själv! Mycket duktig är du Hampus!!
Igår var jag iväg med Hampus på sin teknik skola i simning. Han är så otroligt duktig och jag hoppas han kommer hålla på läänge med detta!
Idag tänker jag minsann åka till IKEA för att köpa skåp och låd spärrar till hemmet för fyyyyyyy vad vår prinsessa rör runt och drar ut ALLT HON BARA KAN!!
Anfallsmässigt är det lugnt, lite småryckningar då och då men inget som stör henne. En vecka kvar idag tills vi ska träffa Tove. Ser fram emot det läkarbesöket och hoppas få lite kött på benen om framtiden, kirurgi?? mm.
Ha en underbar dag, för det ska jag ha!!
Det är väl så det är, men att leva med den press och stress som ni gör är inte enkelt.
Skönt att det känns bättre. Här hemma är det kaos,
men så blir det eftersom vi prioriterar olika.
Föräldrarmöte i ishockeyn var viktigare än att få vardagen här hemma att gå ihop. Hoppas jag sover innan han kommer hem, orkar inte ens ta diskutionen.
Jag känner också så väl igen stressen, och att bli såååå trött på att alltid tänka på att ha E ska ha sin medicin, och helst tillsammans med riktig mat, annars mår hon illa. Och att alltid ha med stesolid för att kunna bryta om det blir riktigt jobbigt. Men jag ska egentligen inte klaga. Min dotter är en glad och pigg tjej som har börjat ettan och som, tack vare neddragningar på ett par av medicinerna, verkar orka mer än förut och ha mer positiv energi. Och i sommar har vi kunnat njuta av flera längre anfallsfria perioder - 7-14 dagar. Samtidigt finns ju alltid oron för nästa anfall där, och besvikelsen när det kommer och visar att hon fortfarande inte är anfallsfri.
Styrkekramar till er båda, jag läser era bloggar och känner igen mig i så mycket, och är så tacksam att vi fått vara utan de stora anfallen länge!
Skönt att höra att E är liiite bättre. Har tänkt på er och skulle mejlat via epilepsiforum för att fråga hur ni har det. Styrkekram till dig också!
