Gav Ipren kl 23,30 igår kväll men ändå vaknar jag av att lillan Krampar kl 05,15. Kraftigt anfall igen, ger epistatus och larmar. Krampen släpper men hon har en temp på 38,1 så jag vill ändå att ambulansen kommer. Av erfarenhet är de feberutlösta anfallen långa eller många.
Samma personal som var här kvällen innan kommer. Då får lillan en kramp till, men denna släpper av sig själv efter exakt två minuter. Men självklart åker vi med in till sjukhuset.
Lillskrutt blir inlagd på sin avdelning, 325, som under sommaren är ihopslagen med en annan......efter massa prover visar det sig att hon har urinvägsinfektion.
Trots fortsatt ganska hög feber väljer vi att åka hem och behandla febern hemma. För ett år sedan hade jag aldrig gjort det men jag känner mig bekväm med sjukdomen nu.
Antibiotika i fem dagar om inte odlingen visar något annat. Ska även behandla henneströga mage. Hon har haft problem länge och det kan ha ett samband med urinvägsinfektionen. Så från i morgon ska hon dricka Movicol en gång per dag i till och börja med sex veckor.
Så nu varvar vi var tredje timma med Ipren och Alvedon.
Jag är så glad över att skrutt slapp IVA vård. Det är ett steg i rätt riktning.
Hampus har fortfarande hög feber och det kändes inte bra att lämna febrig son och Lukas i morse. Men vad hade jag för val? Killarna klarade sig fint och Hampus tog febernedsättande för att klara dagen.
Christian och grabbarna fick avbryta semesterdagarna i Kungshamn, visst kunde de stannat men känslan när skrutt är dålig gör att man inte kan njuta.
Så är vårat liv. Vi vet ingenting om framtiden och kan inte planera någonting. Jag avskyr inte längre sjukdomen, jag börjar lära mig att leva med den. Men visst har jag tunga dagar då tankarna snurrar. För visst är det orättvist! Orättvist att en underbar liten prinsessa får kämpa dag för dag mer än vad många någonsin behöver i sitt långa liv.
Åh, vad jag älskar henne 💗💗💗
