vardagmedbarnmedepilepsi

I morse klockan 7,30 när Linn höll på att få sina mediciner fick hon ett stort anfall. Hon ramlade ihop i köket med en stel kropp och började sedan krampa i båda armarna och båda benen. Gav henne stesolid direkt men ringde efter 5 minuter sos efter en ambulans då hon även började krampa i ansiktet.

Ambulansen var relativt snabbt på plats och gav henne ytterligare 5mg stesolid och sedan åkte vi in med ilfart! Killarna i ambulansen hade varit hos oss tidigare och de berättade att de hade diskuterat lilla Linn. Att det finns en flicka i deras närområde som har en svår epilepsi och hur de på bästa sätt kan hjäpa henne och få henne till sjukhuset snabbt.

Väl inne i traumarummet fick hon ytterligare 5mg stesolid. Hon svarade inte på något utan hade fortfarande generella kramper. Hon fick 1ml midazolam men ingen förbättring. Hon fick ytterligare 1ml midazolam men kramperna avtog inte. Det är fruktansvärt jobbigt att stå vid sidan och bara se på när hon kämpar och har så svåra kramper. De gav 5mg stesolid till men hon svararde  inte på det heller :(

Nu kunde de inte pumpa i henne mer läkemedel så då fanns det bara en sak kvar. Nedsövning och bli kopplad till respirator. Jag fick gå ut från rummet när de sövde henne. När vi ca 10 minuter senare åkte upp till IVA så sov prinsessan djupt... Så djupt att hon inte kunde andas själv.. Rubens blåsa och narkosläkares hjälp...

Det är så tungt att se henne så hjälplös, vår underbara fina lilla prinsessa. Den bästa och finaste kämpen!!

Väl uppe på IVA kopplades respiratorn in. Andetagen var perfekta. Hon sov så djupt och det var skönt att se henne utan kramper.

Sedan fick hon sova några timmar så att anfallet verkligen skulle vara borta och när vi kopplade ur respiratorn så var det först jättejobbigt för henne och hon blev jätte ledsen men efter en kort stund hade hon egna jämna och fina andetag <3

På em kom vi ner på avdelning och hon var pigg och glad och hejade glatt på alla som kom in i rummet. Linn hade ingen feber som hade utlöst detta vidraiga anfall utan det var "bara" hennes epilepsi. Kände ingen anledning till att stanna kvar på sjukhuset så vi kom hem senare på kvällen.

Att se Linn så dålig tar hårt på oss alla. Att vara så extremt hjälplös som hon blir och att vi inte kan göra mer än vad vi gör är mycket krävande. Vet inte hur mycket barnen (de övriga) förstår!??

En sak är säker och det är att Linn är en otroligt stark tjej och tillsammans ska vi vinna över sjukdomen!!