vardagmedbarnmedepilepsi

Jag blir så ledsen över denna sjukdom. Så fort man slappnar av och börjar tänka framåt lite så slår den till som en kniv i ryggen! Linn har varit stabil i 4 veckor. Jag hade tänkt ringa epilepsisjuksköterskan idag för att rådfråga om vad hon tycker om att ev åka till Varberg. Jag menar, de har ju ett fint sjukhus där och ambulans kommer lätt fram. Hade även tänkt i så fall (om vi skulle åkt) att ringa sjukhuset och kolla så de hade resurserna att klara Linn och kanske vara förberedda. Det finns ju sjuka barn där oxå!! Att vi inte åker till landet är ju för att det skulle ta för lång tid för ambulans att komma fram.... Men de tankarna är totalt borta nu. Åker inte så långt. När ska jag / vi börja våga!!??

Jag kollar varje litet steg Linn tar, är ALLTID beredd och nästan väntar på anfall. I morse satt jag i köket och drack kaffe och kollade vädret på nätet. Linn var i tv rummet med Liam och Tim. Jag hörde en duns, at någon trillade. Men jag hörde inget skrik..... Inte en tanke på anfall hade jag. Tänkte bara att ok, det var inte Linn och ingen av killarna slog sig.. Sedan ropar Tim att hon har ett anfall och när jag springer ut så ligger hon på golvet och och krampar. Fick plockat upp henne snabbt och ge henne stesolid. Anfallet gick ganska snabbt över. men det är alltid lika jobbigt att se henne.

Varför Varför Varför har hon denna sjukdom och när ska man någonsin kunna förstå den?? Jag hoppas innerligt att när hon blir lite äldre att hon kanske kan ha någon förkänning innan anfallet kommer så hon slipper ramla ihop...

Min lilla Lukas kom hem igår. Vi var vid havet och badade och de var också där och han ville följa med hem :)Till Liams och Tims stora lycka!! Snart är hela klanen sluten.. Bara Hampus som saknas <3