vardagmedbarnmedepilepsi

Idag är det ett år sedan Linn hade sitt första stora anfall. Jag minns det så väl. Vi höll på som mest med en flytt. En onsdag var det och vi skulle flytta på lördagen. Lilla prinsessan sitter i sin babysitter när jag ser att hon rycker systematiskt med ena benet. Jag försöker hålla det lite lätt men känner tydligt att det är kramp och ropar på Christian och min mamma, som också var där. Vi ringde ambulans direkt och de kom på ca 20 minuter. de gav stesolid och jag minns hur de trodde det var feberkramper men så var inte fallet. Kramperna spred sig till hela kroppen. Hampus grät och var jätterädd, Lukas stog vid sidan och var också jätterädd. När vi åkte in berättade mormor i efterhand att Hampus hade sagt "Jag tror inte det går bra mormor"

Stackars mina barn vad det måste ha varit jobbigt att se! Jag var ju själv livrädd! "I hela 40 minuter krampade du den gången lilla stumpan."

En gång är ingen gång, lät det på sjukhuset men de skrev ändå ut stesolid för att krampen varade så länge. En och en halv vecka tog det tills det var dags igen. Efter det startades utredningen...

Det har varit både upp och ner detta året. Jag tror att vi har accepterat sjukdomen men varje anfall som kommer innebär stor rädsla.

Vi måste blicka framåt och tänka att det ska bli bättre!!

Igår kom licensen för Epistatus. Ska lämna in det snarast så vi har det hemma. Hoppas innerligt att det är bättre som första dos till Linn. Har ju visat sig vid ett flertal tillfällen på sjukhuset att det bryter anfallen bättre än Diazepam.

Intyget för dagis kom också, så det ska jag skicka in idag!