vardagmedbarnmedepilepsi

Idag blev en käftsmäll direkt! Klockan 10 skulle vi vara på förskolan för att börja vår inskolning. Linn utforskade området som hon alltid gör, inte det minsta blyg. Sedan, mitt i rutschkane åkandet, endast 20 minuter efter vi kommit till förskolan så fick hon ett anfall.

Ett toninskt kloniskt, det som hon oftast har. Hon åkte ner för rutschkanan och nere på marken låg hon i kramper. Vet inte om hon fick det i farten eller om det kom på marken. I vilket fall tog jag henne och sprang och hämtade väskan med epistatus. Gav henne det direkt och en personal larmade.

Ambulans och läkarbil var där på 10 minuter. Anfallet var då över!? Underbart! Tänk om det alltid kunde vara så men jag vet att så inte är fallet men vi får vara glada över att detta blev så. Hon krampade sammanlagt 10 minuter sedan var hon medvetslös i dryga 20 minuter till. Vaknade upp i traumarummet på sjukhuset.

Vilken käftsmäll! Här har jag laddat psykiskt i flera månader för inskolning och så startar hon upp med anfall direkt! Ja, jag vet att det är så här det är men ändå!!!!! Vi hann inte ens prata igenom saker och ting. Jag är såååå trött på denna förbannade sjukdomen! Att vi inte får bättre anfallskontroll! Detta ständiga totaöverlvakande på varje steg Linn tar.

Nä, jag ska inte klaga. Jag har ju Linn <3 Hon är världens bästa och jag skulle aldrig någonsin vilja vara utan henne.

Om man ska se något positivt i det tråkiga idag så är det väl att personalen på förskolan fick se hur fort det går. Att anfallen kommer blixtsnabbt, helt utan förvarning. Och att se vikten utav att Linn verkligen är i behov av en egen resurs, fast det har aldrig varit några tvivel om det.

Just nu är jag så totalt tom i huvudet. I morgon blir det ingen förskola för skruttan, måste ha en dag att samla nya krafter. Men jag tror hon får gå på fredag.

Sen har vi ju mina grabbar..... Jag skickade ett sms till skolan där jag skrev att de skulle berätta för Lukas så han inte blev rädd och ledsen när han kom hem (han kommer hem först av killarna) och att de skulle säga att han skulle ringa mig när han var hemma. Det gjorde han och då berättade han att han sett ambulanserna komma till dagiset (de ser det ifrån skolan) och han hade sagt till sina kompisar att han trodde att det var hans syster de hämtade. Han berättade också att han blev rädd...

Älskade barn, det är inte rätt! Inte rätt någonstans! Men vad ska vi göra. Det är så här vårat liv ser ut.