Ny dag
Idag gick Linn och jag till förskolan för att hälsa på och att visa dem att lika fort som hon blir sjuk, lika fort blir hon frisk <3
Vi pratade en del och det visar sig att en hel del frågor dyker upp. BRA! Det var BRA att Linn fick ett anfall igår, för en gångs skull kan jag säga det. Nu har personalen faktiskt sett det.
I morgon blir vi hemma för att gå dit på måndag kl 9. Trots allt så behöver skruttan vila.
Trots solens underbara strålar så känns allt jobbigt just nu. Jag gråter mycket och tycker att livet är orättvist. Jag orkar och vill inte höra hur andra klagar över vardagliga saker, sånt som jag längtar efter. Jag orkar och vill inte höra på alla semesterplaner. Inte för att jag inte unnar någon att göra allt de bara kan, men ta det inte med mig. FÖR VI KAN INTE!! Och det gör ont att lyssna på. I morse när jag var på ICA med Linn så hoppades jag på att INTE träffa någon jag känner, så att jag måste prata. För jag vill inte, orkar inte!
Jag längtar till den dagen som Ann har kommit till. Att man accepterar läget som det är. Och att man gör varje dag till den bästa. Tror det blir lättare den dagen vi kan bryta alla anfall själva.
Livet med ett barn med en svår ep är som en berg och dalbana. Sjukdomen styr hur vi mår, VARJE dag är en rädsla och oro. Vi sover med ena ögat öppet, vakandes dygnet runt. Jag har definitvt fått en annan syn på livet.
Kramar till alla underbara som bryr sig <3
Jenny - du är så stark och du orkar... men förstår din känsla kring andras "lycka" och "semesterplaner" osv... Har precis som du varit där och hamnar fortfarande där... Jag skickar dig en bok som hjälpte mig jättemycket - jag fick en egen förståelse för mina tankar och reaktioner - hoppas att den även kan hjälpa dig min vän... Massor av styrka och kramar till dig och Lin och din underbara familj...<3
En jättestor kram till dig Jenny <3
Käraste Jenny, du är stark och du är klok. Dagen kommer att komma då du vaknar och känner en frid men vägen dit är skakig ojämn och full av fallgropar och vägen efter det är också skakig men man överlever och som du säger som en annan människa kanske bättre och starkare än innan och absolut med en förståelse som bara de som delar samma erfarenhet har. Kramar och styrka att ta en dag i taget.
Det är tufft och livet är orättvist,
men precis som du själv skriver har man fått en annan syn på livet. Trots att det finns saker man måste avstå så är jag själv väldigt stolt över dom små saker som jag värdesätter. Sånt som "vanliga" familjer inte ens bryr sig om.
kram
Kramar till dig & familjen
